Att skaka hand med ett spöke!

I fredags lämnade jag regniga Göteborg till förmån för snöiga (och iskalla!) Värmland.
Började läsa "Snabba Cash" av Jens Lapidus på tåget.
Knappast nödvändigt att sammanfatta innehållet i ovan nämnda bok, då jag troligtvis är sist i Sverige med att läsa den.
Hur som helst, resan löpte på bra. Innan jag visste ordet av var jag framme i Karlstad. En trevlig fika hos kusinen och sedan åkte jag bil med mamsen och faster Bittan den 6 mil långa resan till föräldrarhemmet.

Igår åkte jag, mami, papi, mormor, Evald, farmor, farfar, faster Bittan, Lasse, tysken Rudi samt Kristina och Björn Åström för att besöka Nobelmuseet i Karlskoga.
Museet är i den herrgård som var Alfreds sista svenska hem. (trots att det är dynamiten han är mest känd för att ha uppfunnit står kåken kvar än idag...)

På bilden ovan ser ni mig när jag skakar hand med Alfred Nobel himself!
För er med tvivelaktiga kunskaper i historia har mr Nobel varit död sedan 1896, och killen jag skakar hand med är en skådespelare vars enda arbetsuppgift är att gå runt och låtsas vara Alfred hela dagarna. Eller, om ni föredrar, Alfred Nobels spöke. (Fast handslag för en gast).

Vi fick även avnjuta en lunch i Alfred Nobels egen matsal. Alfred själv (stående på bilden) avböjde lunchen.
Som bekant avstannar ämnesomsättningen vid händelse av att man dör, och spöken har därför en tendens att lägga på sig några kilo per måltid.

Till vänster om Alfred i bild sitter farmor Inger, bredvid henne farfar Lennart, mamma Karin och sedan jag.
Snyggingen vi bara ser bakhuvudet på är faster Bittan, till höger om henne finns den tomma stolen pappa Bengt skulle ha suttit på om det inte varit han som var fotograf. Därefter Kristina, faster Bittans gubbe Lasse, Evald och mormor Elsie. På bortre kortändan bakom ljusen sitter tysken Rudi - musan för vår utflykt.

Björn är spårlöst försvunnen vid tillfället för fotografiet. (Ett mycket konstigt sammanträffande - spöket syns, men inte Björn...)

Tack, gänget, för en mycket trevlig dag!