Seriefigurer och beröm

Nu har jag varit för att träffa en handläggare på arbetsförmedlingen.

Jag var, som alltid, alldeles för tidig. Så jag fick slå mig ner och vänta en stund.

Jag fick genast syn på en lustig liten man med kulmage, glasögon och ett stort, oändligt, leende på läpparna. Jag tyckte han såg ut som en seriefigur, med sin bredrandiga tröja i flera färger och sitt runda ansikte. (om han skulle läsa detta så hoppas jag verkligen att han inte tar illa upp - jag menar ju såklart en väldigt gullig seriefigur...)

Så, där satt jag och tänkte på hur hans röst säkert var hög och ljus, som en seriefigur... och jag tänkte att han säkert skulle lespa lite också...

Sedan insåg jag att det skulle kunna vara honom jag var där för att träffa, varpå jag undrade hur tusan jag skulle kunna ta mig igenom det mötet utan att börja fnissa hysteriskt...

Det var naturligtvis honom jag skulle träffa...

När han ropade upp mitt namn hade han inte alls en ljus stämma och han lespade inte det minsta. Han hade en snäll och varm "mys-gubbe"-röst.När vi skakade hand var "seriefiguren" redan borta.Det blev ett jättebra möte. Främst för att jag fick en hel massa beröm - mitt CV är perfekt, han var imponerad över att jag hade så mycket erfarenhet vid min "ringa" ålder och han tyckte att jag var duktig på att söka jobb. Dessutom sa han att jag säkerligen skulle ha ett jobb inom kort! (för vem tusan skulle inte vilja anställa mig?)

Idag har jag lärt mig något jag varit helt övertygad om att jag redan visste - man ska inte döma någon baserat på deras yttre.Dessutom fattade jag -äntligen!- hur man fyller i ett kassakort (har ni sett hur många rutor det är på ett sånt? Crazy!)