Saknaden

Snart är min första arbetslösa vecka över.
Jag saknar mina kollegor.
Jag hade verkligen helt otroligt bra kollegor på mitt senaste jobb.
Jag har aldrig tidigare och kommer troligtvis aldrig igen jobba tillsammans med ett så fantastiskt roligt gäng.

Jag trodde att det skulle dröja lite längre innan jag saknade dom såhär mycket. Man har ju faktiskt varit ifrån dom under längre perioder än såhär, under semestrar och liknande...
Kanske beror det på vetskapen att man aldrig ska jobba med dom igen?
Kanske kan det även bero på att jag inte har något nytt jobb att gå till än?

Det är inte bara saknaden efter mina kollegor som känns tung just nu... jag saknar att jobba!
Det är riktigt tråkigt att inte veta när man ska jobba igen.
Hade jag vetat när... vetat att om t.ex. 2 veckor skulle jag börja ett nytt jobb, då hade det säkert varit hur soft som helst att vara hemma. Men att inte veta är fan tortyr...

Kanske bra träning, det här... Träning i att släppa mina kontrollbehov och försöka låta livet ha sin gång utan att jag ska kunna kontrollera allting... (vilket jag garanterat inte kunde tidigare heller, men jag lyckades i alla fall inbilla mig att det var så...)

Nu ska jag förbereda mitt möte med en handläggare på arbetsförmedlingen.
Oj, så många papper de kräver! Jag vet inte ens om jag har kvar hälften... Med alla gånger jag flyttat de senaste åren har det förvunnit mycket grejer.
Dags att börja leta...